Det värsta med att vara nere är att man inte når botten. Man liksom sakta men säkert faller ner, som en termometer när det blir kallare. Den där plågsamma lilla känslan. Det finns en lättnad när man nått botten för då är tanken att man ska ta sig till toppen. Är trött på att alltid vara mittemellan. Fel att hamna på botten och jobba sig upp?



Känslan när man är deppig men har inget att vara deppig för.